iikaj

Vet inte varför jag skriver blogg egentligen men det är antagligen, som för så många andra, för att få ut min åsikt, känslor, ilska och kärlek. Men också för att få uppmärksamhet, för det är väl det vi får när någon läser våran blogg? Men helt ärligt, uppnår vi allt detta? Visst det gör vi, inte alltid men ibland och det räcker lång väg.

Just nu mår inte jag speciellt bra, jag funderar aldelles för mycket och har en konstig känsla i kroppen hela tiden, ensamhet. Det jag funderar på är mycket och inget jag bordde ta upp här, blir för personligt så i vissa fall får man hålla det inom sig, detta är ett sånt fall. Ensamhet har jag känt av i några veckor nu men har inte brytt mig förrän nu för jag trodde den skulle försvinna, men nej. Men nu när jag har tänkt på det så känns det som om jag glider mer och mer i från den jag älskade mest. Den som alltid fanns där, stöttade mig och älskade mig. Det är nog därför ensamheten börjar titta fram för vem är jag utan hon? ärligt talat har jag inte den blekaste för det har varit vi två mot världen i 6 år och plötsligt känns det som om jag är en skugga för dig i vissa lägen. Det är jobbigt att inse det men våran bästa tid är nog förbi. Båda två har förändrats och vi är inte dom två skitungar utan problem som vi en gång var. Jag hoppas detta löser sig och att vi hittar tillbaks till varandra, för jag vill inte leva utan dig. Jag älskar dig för mycket för att ge upp nu, möt mig halvvägs snälla?